Tankar.....
Är det okej att använda fornnordiska symboler, som att t.ex. bära en Torshammare?
Tyvärr har det förekommit att en del extrema grupper nyttjat vissa av dessa symboler på ett trist sätt, och bruket av symbolerna har då av andra grupper betraktats som icke rumsrent oavsett syftet. Nu tror jag att den vinklingen håller på att försvinna mer och mer i och med det stora intresse för vår historia som finns idag, speciellt järnålder/vikingatid. Eftersom dessa symboler utgör en mycket viktig del av vårt kulturarv så förtjänar de att både synas och användas, och man skall förstås kunna nyttja och bära de symboler man själv vill. Ju fler "vanliga" människor som gör det, desto bättre.
Vem äger rätten till gamla symboler?
Man kan notera att en viss, ibland lite förbistrad debatt förekommer om vem som var först med en viss design eller idé, både inom smedskrået och andra hantverk. När det gäller smide så finns det flera som gör smycken baserade på t.ex.spiralen och ormen, och andra exempel är torshammare, trollkors osv.
Alla dessa symboler har funnits med sedan lång tid tillbaka, och därför tycker jag inte att det är rimligt att någon skulle ha rätten till symbolen som sådan. Det unika för varje hantverkare är hans eller hennes egen tolkning och design, och jag gissar att det finns marknad så det räcker för alla. Om man framställer sina alster med traditionell teknik så finns det inte några snabba genvägar, och det tar sin tid för varje sak man gör (det gör det för mig i alla fall....). För min del så blir det ett mycket begränsat antal smycken t.ex. under ett år.
Hantverksmånglare?
För att knyta an till det ovan nämnda så är nog det s.k. hantverksmångleriet ett värre problem. När det gäller smide så hittar man en hel del importerade saker, både på marknader och på fina gatan, som i vissa fall kan vara direkta kopior av svenska smeders original tillverkade i lågprisländer i öst. Exempel på det är vikingaglas, saxar mm. Utförandet är det oftast inget fel på i och för sig, men prisnivån, i alla fall på marknader, är så låg att en svensk smed inte har en rimlig chans att hänga med och det tycker jag inte vi skall göra heller. Efterhand lär det inte finnas så mycket svenskt smide kvar då, och det är det nog ingen som vill. Å andra sidan kan man förstås inte hindra någon att importera hantverk och sälja, men ett rimligt krav är då att upplysa om tillverkningsland. Om det är kopierat rakt av är det förstås en annan femma, likaså om man ger sken av att det är svenskt hantverk som säljs.
Vad kan man då göra för att på ett konstruktivt sätt bemöta detta? Ja, för egen del så ligger mycket av värdet i de hantverksföremål jag själv handlat genom åren i att veta vem som gjort det, och det tror jag många andra också uppskattar. Märkning och signering är förstås viktigt att vara noga med, och kanske fixa till en liten presentation av smed och smedja på försäljningsställen i den mån man inte säljer själv. Jag tror det går att utveckla den aspekten en hel del.
Sen tycker jag också att marknadsarrangörer har ett ansvar i detta. Jag tror många skulle föredra lite högre kvalitetsnivå på marknadsutbudet generellt. Ett exempel på en arrangör som tagit ansvar är Skoklosterspelen, där nivån 1999 inte var så vidare värst med stor andel rent krimskrams. Nu, år 2000, var upplägget ändrat och det hantverk som visades och såldes var riktigt bra i de flesta fall.